Sömnlös på östermalm

Happ, då var man här då. Trodde faktiskt inte att jag skulle starta en blogg riktigt än. Eller i alla fall inte som det blev. Med väckarklockan inställd på sex och en tripp till Hallunda som väntar på mig i skymningen sitter jag här, då vissa glor dumt upp i taket, in i väggen eller ner i kudden för den delen, då andra räknar får, pengar, hårstrån.. börjar jag en blogg. Det är nästan lite som taget ur en äckligt klyschig film:
Mysigt regn - Check
Höst - Check
Mörker - Check
Sen kväll (natt) - Check
Bärbar dator - Check
Te/Kaffe/Choklad - Nope
Singel - Check
Deprimerad - Nope
Det enda som saknas är att jag hör min egen röst som berättarröst som berättar om mitt liv just nu. Renée Zellwegers röst ekar någonstans i bakhuvudet nu när jag tänker på det, så jag är kanske inte så långt borta. Men det är fan lite klurigt, det här med sömn. Man sover som bäst när man är grymt trött eller kommer hem från krogen, men då man ska vara vuxen och försöka ta tag i sig, då går det bara inte. Inte nog med det, man blir rastlös på köpet också. Jag kommer ihåg att när jag var liten så hade jag stora problem med att komma i säng, ville verkligen inte det och gjorde allt för att putta undan stunden då ljuset släcks och jag påbörjar resan mot nästa morgon. Vad är meningen med att somna egentligen när man ändå vaknar nästa morgon? Varför bädda sängen när man ändå kommer att obädda den igen på kvällen? Kanske vet jag det när jag blir gammal och vis, får vitt hår, långt vitt skägg med tillhörande vit musche och sitter i en gungstol och berättar för mina barnbarn hur osköna de är för att de inte gör saker som man gjorde på min tid. Det jag vet nu är att jag är jävligt sömnig och ska göra något åt saken.